Helvete

Jaha, då har jag ställt till det igen. Mina inre demoner skriker och det är omöjligt att ignorera dem längre. Tänk positivt får jag hela tiden höra. Lättare sagt än gjort. Är så förbannad på allt just nu. Egentligen är det väl mig själv jag är ilsken på men det går ut över min omvärd. Vill bara gräva ner mig djupt tills jag blivit mig själv igen. Men istället är jag fast här i mig själv. Fängslad i en skadad destruktiv kropp med en hjärna som kortsluter och gör så att allt blir fel. Tänker en sak men handlingen blir tvärtom. Känner mig otillräcklig. Känns som om allt vore bättre utan mig. Är nog riktigt nere just nu. Hur ska jag då kunna vara här för mina kära? Det är just nu jag behöver min livskamrat som bäst och jag bara skjuter honom längre och längre ifrån mig. Känns som jag snart kommer skjuta honom rakt in i armarna på någon annan. Vad är det för fel på mig? Fick ett utbrott precis men kan inte minnas hur det började. I stundens hetta tryckte jag i mig massa tabletter och gick sedan och tog en dusch. Och därmed har jag skjutit min älskade ytterligare ett steg bort från mig. Fast jag egentligen ville ha honom nära. Barnen leker i sitt rum, och jag är glad att jag har dem. Det allra vackraste. Vill aldrig utsätta den för någon smärta och tänker därmed inte ta samma väg som matti. Trots att det många ggr är lockande. Fick ett peppsamtal av mor igår. Försöker minnas vad dalai lama skrev. Bra att leva efter de orden men minns inte. Vill kanske inte minnas. Har klarat 8 månader utan att falla men helt plötsligt föll jag platt när verkligheten kom i kapp mig. Vad ska jag göra? Sträcker ut en hand i ett rop på hjälp men allt jag gör är att trycka alla ifrån mig.