Gaaah

Inser att om ett dygn ligger jag på lasarettet. Ner nervös än jag är kan man nog inte vara. Iaf så gick planerna för dagen ganska bra faktiskt. Fick iväg mannen till träning och passade på att städa och tvätta lite och laga mat. Hann till affären med kottarna en sväng med, medans soppan stod på spisen. Sedan bar det iväg till gråbo på lite bus :) ledsamt att säga hejdå när nån vet att det dröjer några år tills vi ses igen. Men tackar att det finns skype så nån kan hålla kontakten ofta utan höga räkningar. Tusan alltså vilken känsla jag har i magen. Det bara kryper i mig! Känns som jag har satt på autopilot. Känner mig handlingsförlamad men ändå fortsätter kroppen att fungera. Skumt hur en människa är funtad egentligen. Har värk i hela kroppen antagligen för att man går och är spänd och nervös hela tiden. Tänk om det inte är någon skada kvar? Tänk om HEALINGEN verkligen fungerade och att min hjärna spelar mig ett spratt och värken är en fantomvärk? Är det möjligt? Har det någonsin hänt? Om inte på finns det väl en första gång för allt? Tänk om jag aldrig vaknar från narkosen? Tänk om jag blir förlamad? Många tankar snurrar i huvudet. Borderline, Borderline. Varför kan inte jag vara lagom? Normal? Alltid för mycket eller inget alls. Alltid ska jag överdriva allt till den gräns då allt spricker. Borde finnas en inbyggd spärr, som det kanske också finns på de flesta människor. Men den finns inte hos mig. Jag önskar jag kunde säga allt jag tänkte. Och att jag kunde behärska mig själv i alla fall lite bättre. Allt hade vart så mycket enklare då. Men vem fan har sagt att det ska vara lätt att leva? Just nu vill jag bara sticka ifrån allt. Börja springa och inte stanna förrän jag sprungit ifrån mig själv. Men med min kondition kan jag ju bara drömma om det om det nu trots allt var möjligt. Gaaah!det är nog lika bra jag slänger mig i soffan en stund innan det är dax för sömnen. För den behöver jag annars blir allt ännu galnare i min skalle :) god kväll