söndag..söndagsmys i soffan =D

sitter med kottarna i soffan och förmiddagsmyser framför tvn. väldigt mysigt!
pratade precis med hanna =D blir så glad när jag hör hennes röst!
tacka vet jag skype =D

hmm... känner att det kommer bli en fartfylld vecka!
måndag blir det antagligen en sväng till kalmar, fixa ett litet ärende...
tisdag ska vi städa, möblera om och fixa iordning hemmet..
onsdag fyller jag 30, så då blir det kalas.
torsdag ska jag väl städa efter kalaset...
fredag... ja då vet jag intre mycket som händer, men det ska bli fest iaf vet jag! mer har jag inte fått veta, så jag e mycket nyfiken på vad som ska hända....

det låter inte så mycket att göra men det e ju massa andra vardagliga grejjer som ska göras också, som att träna, gå på promenader, sola, leka med kottarna, laga mat, tvätta, handla osv...

nu ska jag snart göra lite kaffe och bara njuta av lugnet.... försöka iaf =D

ha en underbar söndag!

long time no see..

jaha, då vardet väl dax igen.. har förrått denna blogg och istället bloggat på en annan adress, alldeles anonymt...
men nu ska jag göra ett nytt försök!

sitter just nu i bilen på väg till strömstad, i mitt knä har jag min splitternya mini vaio, min nyaste lilla kärlek, som ska betalas med skattepengarna :)
min gamla laptop lever sitt eget liv efter att ha fått utstå många smällar, blivit dränkt i ett glas vin, och mycket mycket mer.. helt otroligt att den levt så länge!!

solen skiner utanför och jag undrar om solen tar genom glas? det borde den ju göra.... minns när jag var liten och låg på soffryggen och solade... detvar så varmt och skönt!

nu skenade tankarna iväg till barndomen och där dök jonny upp i tankarna igen... kan fortfarande inte fatta att det är sant. att han är borta...
förra veckan gick jag och S och tände ettn ljus för honom... det var första gången jag vart där. har inte kännt mig mogen för det förut... det känns som att om jag går till graven så är det verkligen konstaterat att han är borta.. det blir mer verkligt... så iaf efter MÅNGA års funderingar åkte S och jag dit.. och det var väldigt omtumlande, men ändå kändes det skönt. kände ro när jag stod där och såg hans fina grav. men ändå... det känns som om det var igår han var här... inte 10 år sedan... minns när han precis dött och jag flög hem för begravningen... det jag tänkte på då var varför han hade dött och inte jag istället... just då hade jag gjortvad som helst att byta plats med honom... han-en levnadsglad kille, hade flickvän och hela livet låg framför honom.. jag-en deprimerad tjejsom bara var till besvär för hela min omgivning, ständigt på flykt från mig själv...

undrar när jag är redo att hälsa på hans föräldrar? har träffat dem 1 gång efter detta, på en släktträff... vill så gärna hälsa på dem, och att de ska veta hur mycket jag tänker på dem, att jag aldrig kan förstå vad de och bröderna har gått igenom.. men att jag vet att det är svårt, och att det inte försvinner med tiden, det blir bara aningen lättare att hantera..

nej, nu ska jag sluta sitta här och lipa.. egentligen ville jag bara säga : jag har äntligen klarat av att besöka Jonnys grav. och det var jättefint.. hoppas han kan vila i frid trots omständigheterna...

älskade Jonny... du är saknad.