Min drog.

Ibland är det som om man söker upp farorna, som man VILL utmana ödet. ungefär som att balansera på ett balkongräcke när man druckit några öl. (ja, det har jag faktiskt gjort, men det var många år sedan och inte många meter ner, väldigt dumt, men det tänkte man ju inte på då)
När man gör sådana saker får man ett rus av adrenalin och det känns underbart! Men självklart behöver man inte utsätta sig för någon livsfara för att få dendär kicken. ibland kan det räcka att man börjar på ett nytt jobb. eller tar upp en gammal kontakt, en bekantskap som brustit.

Det är så härligt när man blir både varm och kall samtidigt, och hjärtat bultar riktigt fort.
Ett annat exempel är när man kör bil och måste stanna för rött. en bil stannar brevid, och jag bara måste komma iväg först! man sitter och stirrar på det röda ljuset och väntar på att det ska bli grönt.... DÄR gasar vi på allt vad bilen kan och växlar upp fort som tusan.. aah! jag vann! och nu är jag uppe i 50, alldeles lagom.. och där kommer dendär muppen som förlorade, gasar förbi mig i 70 och tror att han är hur cool som helst.. puh! inte alls coolt. det gäller ju att vara snabb iväg, inte att köra ett race flera hundra meter!
Ganska löjlig situation, att tävla i trafikljus, men det är MÅNGA som gör det.
Men man får ju inte glömma att kolla på resten av trafiken.
Säkerhet först. Redighetsminister.

Det är samma med människor omkring oss. Vem kan man släppa in på livet? kan man släppa in någon alls? Att ha en osynlig mur runtomkring sig utan att visa den. Det är som en balansgång. Hur mycket vill jag att andra ska veta om mig?
Vem är knäpp? kanske jag. kanske du. den som lever får se.
Kanske om jag har dig nära mig, jag vet att du kan vara farlig, du kan rasera hela min värld. Men ändå vet jag att det jag gått igenom förut har givit mig styrka att resa mig igen, om du skulle blåsa omkull mig. Adrenalin. Kan vara farligt att känna dig. kanske inte. återigen, den som lever får se.

Men en sak är säker. Adrenalin höjer humöret. det är underbart!Det är min drog. jag är nog beroende.

grenen

värdelös. jag. varför finns jag? ingen mening... inte alls. jag är bara till besvär. ingen vill se mig, ingen vill höra mig.

Älskar dig mamma. men du har 2 barn till. om jag försvinner kan du älska dem mer, de behöver det. mer än mig. du behöver inte mig. jag ska till pappa nu, till Matti.
Jag binder en ögla i grenen i ett träd. jag är ca 50 meter hemifrån. så långt jag orkade gå när mina ben känns som tuggummi.

Klättrar upp i trädet och sätter snaran runt halsen. Hjärtat slår hårt. släpper taget om stammen, och får ingen luft, kan inte andas, det gör så ont!PANG! Grenen går av!

Ligger på marken och tårarna kommer. Jag är för tjock! Grenen gick av! 14 år, 165 cm och säkert 60 kg! När jag äntligen tagit mod till mig, till min resa till Matti. att jag måste misslyckas med allt! Men det kanske var lika bra. Du hade nog blivit ledsen. och Stephanie och Magnus.
Fan jag måste hem och ta på mig en polotröja. ingen får se vad jag gjort.

Skammen gör att mina kinder blir röda. men ingen ser vad jag försökt göra. trots att det gick så fort hann det bli röda märken på min hals.

graven

Står vid din grav. Vinden var stark och kall på vägen hit. Regnet smattrade mot vindrutan.
Nu står jag här och bara glor. Det känns som om allt stannar. tiden tickar inte längre. vinden blåser inte och regnet faller inte på mig.
Försöker vara fokuserad här och nu.
Det regnar faktiskt inte på mig. och det blåser inte heller.
Jag tänder ett ljus som jag haft med mig. Försöker tända ett till som slocknat. undrar vem som ställt hit det? Är det Farmor och Farfar? Eller Reijo?

Vad varm jag blir på min vänstra hand. Det känns som du håller den, värmer den. Är du här med mig? ser du mig? hör du mina tankar? Är du här när jag behöver dig? Eller är det bara önsketänkande? Det känns som om du är med mig ibland i alla fall. Det har jag känt sedan jag var liten. Ända sedan du dog tror jag.

Ibland har jag velat komma efter dig. Ganska många gånger faktiskt. Men något har stoppat mig. Är det du?

Du vet väl att du skulle vart morfar nu? en stolt sådan. De är vackra små barn! Lika dig har jag hört..

Men jag är glad att mamma träffat Magnus. Vad skulle vi göra utan honom? Han är helt underbar! Du skulle tyckt om honom! Han behandlar mig som sin egen. Har alltid gjort. Inte alla som har sådan tur som jag.

Jag kanske är lite löjlig som skriver till dig? Men på något vis inte. Du är ju en del av mig. eller tvärtom faktiskt. Det du var och det du gjorde är ju lite av grunden till mig. Det har ju påverkat mina beslut i livet,mina tankar och värderingar.

Och jag tror att det går ganska bra nu.den som lever får se...